Idag är det alltså ett år sedan terrordådet i Oslo och Utöya, och jag har suttit och tittat på direktsändningarna från minnesstunderna på SVT. Det har varit så otroligt fint och vackert allting. Så mycket kärlek. Och nu är jag ju dum i huvudet såklart, men det som jag tänkte på när jag såg det var "det är ju det här som är Harry Potter-böckernas poäng".

Så det här blogginlägget skulle kunna handla främlingsfientlighet, högerextremism eller kanske solidaritet. Något politiskt och djupt. Men jag tänker på Harry Potter. Varför?

JK Rowling skrev om Voldemorts hemska verk, hur han mördade s.k. smutsskallar (Breivik bombade regeringsbyggnader och sköt ihjäl socialistiska ungdomar). Han var inte ensam. Hans anhängare kallas för dödsätare (överallt i världen finns det folk som har samma högerexremistiska ideologi som Breivik). Men hur ond Voldemort än må vara så kan han aldrig besegra kärleken. När han kastade Avada Kedavra-förbannelsen mot Harry fungerade den inte just för att hans mammas kärlek till sin son var för stark. Och det är precis det som jag ser när jag tittar på minnesstunderna i Norge idag. Det är så mycket kärlek.
För er som inte läst eller sett den sista Harry Potter-boken/filmen så spoilar jag nu att Voldemort besegras och dör. Breivik kan inte vinna så länge som alla andra är så goda.

 

"Om en man kan visa så mycket hat, tänk då så mycket kärlek vi kan visa tillsammans."